På väg tillbaka från Hagaparken såg jag det här

Började fundera kring människans ständiga kamp att ordna tillvaron och naturen omkring sig. Och hur naturen kämpar för att ta över. Kom och tänka på ett gammalt träd som jag såg en gång. För längesedan hade ett kvarnhjul lutats mot det och trädet har vuxit och vallat över kvarnhjulet och liksom gjort det till en del av trädet. 

Kanske är detta något jag kan jobba vidare med

Dagen har varit både frustrerande och glädjande. Alltid roligt att se andras verk och prata om dem (ex sisters in high heels). Skissövningen, att skissa av någons ansikte och sedan få en ny människa men samma papper så en får sudda ut det som är annorlunda och behålla det som är likt kändes jättenyttig, fast frustrerande eftersom jag är riktigt dålig på att teckna av människor i irl, mkt lättare att se på en bild. Men grejen att göra en keps i papper, som läraren gjort i ordning och bestämt att vi skulle sätta ihop och ha på huvudetm gjorde mig grinig. Hade sett fram emot att börja samla intryck för min gestaltning, inte att göra något efter mall, likadant som alla andra. Så jag gjorde kepsen, och tappade all inspiration under tiden. Satte den därför aldrig på mig (därav ingen selfie) även om jag förstod varför vi skulle gå ut med dem på huvudet. Att gå och vara lite obekväm för att en bryter mot utséendenormen/klädnormen kan ge nya intryck och idéer för en gestaltning.

Så med känslan av att jag bara ville åka hem och lägga mig började jag prata med en vän, som också råkade vara på dåligt humör. Samtalet muntrade upp mig och jag käkade lunch innan jag gjorde det jag längtat efter. Nämligen att gå tillbaka till den stora 6-stammade almen i Hagaparken.

Träd fascinerar mig, särskilt stora sådana, och det här är magnifikt.

Jag hade någon tanke om att klättra upp i det och bara vara där, för att se vad som hände. Men det var lättare sagt än gjort. Eftersom stammarna är i stort sett släta, förutom klungor med små små vattenskott, så finns det inget att gripa tag i. Jag hade kunnat sätta ryggen mot en stam och fötterna på en annan och tagit mig upp så, men då hadedet blivit svårt att komma ner igen. Så jag nöjde mig med att stå i klykan och titta på förbipasserande och fundera. Det var inte så många som lade märke till mig, trots att klykan är bara ca 1 m över marken. Det var dock en person som såg mig, som stirrade som attan, när han passerat mig kikade han in genom stammarna från ett annat håll, när han såg att jag tittade dit vände han snabbt bort blicken igen.

Reflektion

För att få en början på mig gestaltning tänker jag samla in grenar och sätta ihop egna träd. Så jag behöver en limpistol. Känner också att jag inte är färdig med gips efter härmövningen. Så jag vill doppa mina träd i gips, eller hälla det på dem, vad som nu funkar bäst. Ofta har jag svårt att komma igång att göra nåt när jag utgår ifrån ett tema/ord. Så därför vill jag till en början bara skapa och se vart det leder mig.

Originalet

Det här verket dök upp ganska oväntat efter att vi gått fel och vänt tillbaka för att komma rätt. De små figurerna, som förmodligen är i brons, verkar komma ut ur pelaren och klättra uppför den. Den tilltalade mig först för att jag själv alltid har klättrat på allt som går att klättra på. Sedan kopplade jag till solidaritet, hjälpsamhet, att jobba själv elelr i grupp och vad som är bäst för samhället. Associationen gick förstås åt det hållet på grund av det nyss avslutade valet.

Mitt verk

Medan jag arbetade med parafrasen var deta andra associationer som dök upp. Till exempel valde jag att lägga till en klocka som figurerna klättrade mot vilket fick mig att tänka på arbetslinjen/arbetsnormen. Att vi tvunget ska arbeta 8 timmar om dagen och att det ses som fult att inte arbeta och är massa politik kring arbetslöshet. När jag började med verket hade jag tänkt att det skulle bli släta väggar och väldigt prydligt och ordnat. Men när jag gjort stommen (i papp) och figurerna (i ståltråd) bestämde jag att bara hälla gips över alltihop och se hur det blev. Uttrycket som skapades gjorde att det ser ut som att byggnaden håller på att smälta. Jag insåg att det kunde tolkas som att figurerna håller på och tar sig ut från ett smältande hus. Det fick mig att tänka på B-skräckfilmer, främst House of Wax.

Bronsskulpturerna på Stigbergstorget.

De här skulpturernas ringa storlek gjorde att de kändes en aning malplacerade. De hade kanske gjort sig bättre om de utmärkts mer, till exempel genom att placeras mitt på torget, eller om upphöjningen de stod på hade varit  högre och skilt sig från omgivningen i utseende. För övrigt tänker jag att den har med Göteborgs historia som hamnstad att göra. 

På grund av att vi en felnavigering råkade vi på det här roliga verket vilket det kommer mer om i nästa inlägg då det var det som jag kände mig mest dragen till under hela dagen  och därför valt att härma i uppgift nr 2.

Vandrarhemsväggen

Den här målningens placering gjorde att jag inte såg den förrän vi gick ner från torget. Den känns lite undanskymd men till skillnad från skulpturerna på torget känns det passande. Som en överraskning. Även det här uttrycket känns som att det romantiserar Göteborgs historia som hamnstad, fast i modern tappning i och med materialet. Personligen tycker jag bättre om den här trots att detta förmodligen skulle kallas low art, fast med tanke på tidsandan och synen på konst nu så skulle kanske båda verken ses som lowbrow. För att räknas som highbrow skulle de behöva göras som installationer med tråd och ruttna kroppsdelar i en gammal mast och lyftas in i en konsthall (obs: sarkasm)

Kommersens hus

Det här området ger mig nästan samma känsla som graffittiväggarna vid Röda Sten. Det känns avlägset, som en plats för de som inte passar in i centrum, outsiderkänsla helt enkelt. Blir väldigt ambivalent för mig eftersom jag både gillar det och kritiserar det. Jag gillar känslan av att inte vara i kommersens centrum (trots namnet). Kritiken riktar sig snarare mot att sådana här ställen för gatukonst placeras i områden som känns utanför. 

Parkeringshuset

För att återknyta till stycket innan så ligger den här byggnaden inte långt ifrån Kommersens hus, men den är närmare centrum/järntorget och har upplåtits för hängning av konst. Kan dock se en markant skillnad i vilken sorts konst som får plats där. Som jag tolkar skylten är det fritt fram för alla att hänga konst där, samtidigt finns det en lista på vilka som *medverkat* vilket gör att det känns som bara vissa utvalda får hänga upp. För övrigt tycker jag om estetiken, med de stora tavlorna upphängda på garagets trägallervägg, jag får en känsla av tyngd. Det hade dock känts väldigt annorlunda om väggen inte varit relativt nymålad.

Hasselblad center: Vivian Mayer Street Art

Som allmän reflektion så känns det som att det blev för mastigt med så många intryck/uttryck under en och samma dag. Det blev lite art overload för min del och jag orkade inte smälta och reflektera över allt. Fast den där felnavigeringen gjorde nog sitt till också, då jag blev så inspirerad av de klättrande männen ville jag egentligen bara hem och skapa själv. Såg iallafall Naturum på Konsthallen och Ylva Ogland på Röda sten

Konsthallen: Naturum

Var beredd på att få komplettering på uppsatsen men inte gestaltningen, har panik nu.

Förstår inte hur jag ska problematisera schabloner. Hade inte en tanke själv på schabloner utan tänkte på den väg jag gått i livet, hur normer påverkat mig och mitt mående. Detta tog sig uttryck i de färger jag valde att måla mina fötter samt de färger jag kastade på dem likt normer kastats på mig. Materialet jag klippt fötterna ur är tapet. Anledningarna till materialvalet är att det är praktiskt att måla på eftersom det precis som akvarellpapper blir slätt när det torkar, fast det är mycket billigare då det oftast finns tapetrullar kvar då man flyttar in i en ny lägenhet. Hade också en tanke om uttrycket Vad som är på tapeten, samt min uppsats Vad är det som sitter i väggarna?

Jag har jobbat vidare på spåret om vad jag lämnar bakom mig. Har tänkt kring min egen process i livet och hur jag kan gestalta den med hjälp av fotspår.

Tog inspiration från arbetet med klippdockorna och klippte ut ett antal fötter i tapet

Placerar ut dem i olika mönster och ser vad som händer, vad symboliserar de? Vad kan en eventuell betraktare tolka in i dem? Eftersom jag ofta fått kritik för att jag har för tydlig symbolik försöker jag att inte ha det. Övergett alla tankar på regnbågsfärger. Målar just nu fötterna i färger som talar till mig, hur jag känner mig eller har känt mig. Kommer när det är dags för utställningen att placera ut fötterna i mönster som symboliserar mig och mitt liv och vad normer har fört med sig till det. Tänker att jag på utställningsområdet kan leka med olika riktningar och avstånd som ger en symbolik men inte skriker ut mitt budskap utan att det kan bli allmängilitgt och upp till betraktaren att tolka.

Funderar återigen över Chitra Ganesh

Jag uppfattar mycket kroppar, ögon och händer i hennes målningar, inte så mycket fötter.

Ögon ser och händer agerar, vad gör fötter?

Mitt arbete har ändrat rikting igen, tillbaka till mitt förflutna och vilka normer som styrt mig. Jag fokuserar inte längre på vad jag vill lämna bakom mig, utan vad jag har lämnat bakom mig.

Vad som kommer upp om en googlar "feet art"